Kaisa-Leena och jag – Dovas i bakgrunden – efter långpromenad från Frigjorda Hjorthagen till Kungliga Kungsholmen. Det var där vi träffades natten Michael Jackson dog.
Det fastnar helt enkelt bättre. Samtal utvecklas under promenader på ett sätt jag länge funnit lust i. Skillnaden mellan
negativa direktiv och
affirmativa sådana. En livlig omgivning underlättar min koncentrationsförmåga.
Spetsar den. Nuets självindelning i samtalet och det övriga.
Allt annat. En osynlig mur av intryck som å ena sidan tränger sig på och samtidigt inte orkar sig fram.
Aldrig-filter. Skamkontroll i laddade situationer. Förbi och runt. Skapa utrymme. Hänge sig. Kontrollerat, med luddiga tidsliga gränser förlagda till specifika platser under gynnsamma förhållanden. Höst och vår kan vid varje given tidpunkt hitta sina ekvivalenter i varandra. Det är riktningen i temperaturväxlingen som skapar skillnad. I det absoulta ögonblicket upphör skillnad. Spontanpromenad från Frigjorda Hjorthagen till Kungliga Kungsholmen via
vardagskommunikation och
mnemoteknik. Rörelsens sätt att både arbeta in samtalet och gräva upp nya tankar. Vad vi lär barn är det vi lärt oss. Det vi lär oss lär vi våra barn. Därför drar vi inte en gräns bakom oss och barnen. Vi drar den
mellan oss och barnen. Och bakom oss. Därför att det är kul. Där framme, där är deras liv. En framtid de äger mer än jag. Det årliga sockerintaget på
Birger Jarlsgatan. Att ladda ord, namn, platser, skeenden med
nytt innehåll. Behålla på nya sätt. I nya objekt.
I nya ord. Jag måste vara själsligt rik för att känna lycka.
Öknen är den allra bästa skolan när jag vill lära mig uppskatta en slurk
ljummet vatten.
Kylan de senaste nätterna har gjort mina drömmar gott. De onda nätterna vill jag pyssla om.
Älska. Kväva och återuppliva. Det är min öken. Där trivs mina tankar sämst. Det som inte dör där förblir levande. Där låter jag det onda ligga kvar och går med Kaisa-Leena till en plats som vid ett tillfälle var den allra bästa. Nyckeln. Det var där vi sågs. Det var där vi sa att vi vill leka inne i boxen därför att den är ett
genomsnitt av oändliga relationskedjor. Vi klipper där vi har lust och där vi måste. Ibland bygger vi
pånytt. Det är så jag skapar minnen.
Levande minnen.
