Att intensiteten i en tro inte bevisar riktigheten i det påtrodda är sedan länge klarlagt. Att inte heller långvarigheten i tron på det påtrodda är något positivt mått på sanningshalten i det påtrodda är lika självklart – åtminstone bland bildade, visa och lärda förhåller det sig på det viset.
I den sekulära världen görs ingen skillnad mellan vidskeplighet och det falska. Detta vägskäl var ett stort steg för människa och mänsklighet. Det var då de botades från sitt haltande. Det är grundbulten i den sekulära staten – det absolut starkaste beviset för att stat och trossamfund separerats; de upplystas monument över sanningen att Staten ligger som en semipermeabel mur mellan Gud och människa. Riktningen är det som i alla tider ältats.
Denna separation är ironiskt nog den allra värdigaste respekten för Gud den Allsmäktige mänskligheten någonsin lyckats uppbåda – något de hänryckta religiösa till följd av sin klåfingrighet inte lyckas uppnå; "duandet med Gud", som Nietzsche uttrycker det.
Kombinationen, dvs. en oerhört intensiv och långvarig tro, förför och fängslar däremot fortfarande alla samhällsskikt. Det finns något lika heroiskt-rebelliskt som förment sant kring en intensiv och långvarig tro på ett ideal, en sanning, ett fenomen, en företeelse, ideologi, sakfråga, vetenskap, filosofi, påstående osv.
Men denna dubbla falskhet lägger sig – till skillnad från då de tillämpas var för sig – som ett guldglittrande skimmer av sanning mellan oss och det falska. Det är nästan som att vi vill tro snarare än att vi måste. Det är en fantastisk djuppsykologisk mekanism jag inte kan sluta tycka om, om än på säkert avstånd och i små, noga kontrollerade, doser.
Vi förstummas inför trons ålder och enkelhet; ju snävare perspektiv desto större tro och ju intensivare tro desto intensivare tro på dess riktighet. Sanningen blir så att säga överflödig när alla av värde är överrens om vad sanning är – den fruktsamma sanningen.
I förbigående: 'Monoteism' betyder 'Sanning', på ett djupare plan 'Obrukbar'. Varken mer eller mindre. Men det är en annan fråga.
Nu till två andra, väldigt ärligt ställda:
a) Finns det något mer intensivt och långvarigt än total tystnad som uttryck för sanning? Har inte tystnaden redan vunnit alla grenar om det är intensitet och långvarighet som är kännetecknande för sann och riktig uppfattning?
Tystnad är för övrigt det närmaste människan kommer Gud och Guds sanning.
Musik är mysticismen som länkar oss.
b) Vad finns det för sanning i t.ex påståendet att de tibetanska munkarna skulle vara en länk mellan dödsriket och livet annat än just deras – munksarnas – tro på varandra, dvs. tron på troende? Noll, om det inte vore för klagosången som ber och förför, dvs. tröstar de efterlevande.
